Döden
Jag tycker det pratas rätt lite om döden. Eller rättare sagt vad som händer efteråt, det står ju i tidningar hela tiden om folk som dör. I naturkatastrofer, självmord, våldsdåd och så vidare. Alla religioner har sin egen uppfattning om vad som händer när vi dör. Den ena tron säger att man kommer till himlen, den andra att man återföds, den tredje talar om ett paradis, den fjärde om ett paradis med ett gäng oskulder. Hela registret finns. Det kluriga är ju tyvärr att ingen vet. Man kan vara fullständigt totalt övertygad om att ens tro är helt sann - men det är ju fortfarande bara en tro, om än en i vissa fall en väldigt stark sådan. Faktum kvarstår dock: ingen kan med exakt hundra procent veta.
Jag och min goda vän, som har ett liknande smeknamn som en känd basketspelare, brukar rätt ofta prata om detta. Vi pratar om våra liv, vår existens. Vi är rätt överrens om att vår existens inte är riktigt tillfredsställande. Nu är det inte så att vi likt två fjortonåriga emo-kids tror att vi är ensamma om detta. Inte alls, vi är mycket väl medvetna att vi delar denna känsla med i princip resten av denna planets befolkning.
Under de senaste månaderna har jag fått besked om att ett par människor som jag träffat, inte är direkt bekant med men jag vet liksom vilka det är och jag har i något fall hälsat på dem någon gång sådär, har tagit livet av sig. Jag tycker det är lika delar hemskt som intressant. Jag brukar tänka på livet som en sådan där gammaldags våg. I den ena vågskålen har man alla sina glädjeämnen i livet. I den andra ligger alla bekymmer, all ångest, allt som tär på själen. Min egna lilla teori är att när den där vågen till slut väger över alltför mycket till den dåliga sidan, när man till slut inte kan intala sig själv att det faktiskt väger jämnt mellan de två vågskålarna. När man till slut inser att ens liv innehåller så ofantligt mycket mer skit än glädje, det är då man beslutar att det inte är värt att hålla kvar i vågen. Det är då man släpper taget.
Problemet är ju dock fortfarande att det inte går att lösa ekvationen om det vore värt det, inte ens med min blåögda lilla teori. För vi vet ju som sagt inte om det är värt att släppa taget. Är det värt att släppa taget om det sen inte händer något? Eller tänk om man hamnar i helvetet som t.ex. katolikerna säger? Det skulle ju definitivt kännas som ett nerköp, hur mycket skit man än har i den där ena vågskålen.
Hursomhelst så har jag och min vän hittills alltid kommit fram till att det förmodligen inte vore värt att ta livet av sig hur sunkigt livet än kan tyckas vara. För det är ju det också - hur "stora" problem man än kan tyckas ha så är det alltid nån jävel som har det värre. Det ligger i människans natur att alltid förstora upp sina egna problem och glömma att se sig omkring.
Det är nog det vi borde bli bättre på, att se oss omkring. För när allt kommer omkring kanske livet inte ter sig så dåligt trots allt. Goda vänner, vin och sena nätter kanske kan väga upp en del av skiten vi får utstå?
Jag och min goda vän, som har ett liknande smeknamn som en känd basketspelare, brukar rätt ofta prata om detta. Vi pratar om våra liv, vår existens. Vi är rätt överrens om att vår existens inte är riktigt tillfredsställande. Nu är det inte så att vi likt två fjortonåriga emo-kids tror att vi är ensamma om detta. Inte alls, vi är mycket väl medvetna att vi delar denna känsla med i princip resten av denna planets befolkning.
Under de senaste månaderna har jag fått besked om att ett par människor som jag träffat, inte är direkt bekant med men jag vet liksom vilka det är och jag har i något fall hälsat på dem någon gång sådär, har tagit livet av sig. Jag tycker det är lika delar hemskt som intressant. Jag brukar tänka på livet som en sådan där gammaldags våg. I den ena vågskålen har man alla sina glädjeämnen i livet. I den andra ligger alla bekymmer, all ångest, allt som tär på själen. Min egna lilla teori är att när den där vågen till slut väger över alltför mycket till den dåliga sidan, när man till slut inte kan intala sig själv att det faktiskt väger jämnt mellan de två vågskålarna. När man till slut inser att ens liv innehåller så ofantligt mycket mer skit än glädje, det är då man beslutar att det inte är värt att hålla kvar i vågen. Det är då man släpper taget.
Problemet är ju dock fortfarande att det inte går att lösa ekvationen om det vore värt det, inte ens med min blåögda lilla teori. För vi vet ju som sagt inte om det är värt att släppa taget. Är det värt att släppa taget om det sen inte händer något? Eller tänk om man hamnar i helvetet som t.ex. katolikerna säger? Det skulle ju definitivt kännas som ett nerköp, hur mycket skit man än har i den där ena vågskålen.
Hursomhelst så har jag och min vän hittills alltid kommit fram till att det förmodligen inte vore värt att ta livet av sig hur sunkigt livet än kan tyckas vara. För det är ju det också - hur "stora" problem man än kan tyckas ha så är det alltid nån jävel som har det värre. Det ligger i människans natur att alltid förstora upp sina egna problem och glömma att se sig omkring.
Det är nog det vi borde bli bättre på, att se oss omkring. För när allt kommer omkring kanske livet inte ter sig så dåligt trots allt. Goda vänner, vin och sena nätter kanske kan väga upp en del av skiten vi får utstå?
Kommentarer
Trackback