Trött

I någon konstig form av masochism brukar jag med jämna mellanrum surfa in på Expressens nöjes-sidor. Där kan man läsa om olika helt ointressanta saker, och varje gång blir jag lika förvånad för hur samma människor kan lyckas klamra sig fast i medias blickfång. Jag har svårt att hitta en lämplig metafor, så jag tar ett exempel istället.

Kikki Danielsson. Denna människa som gjort det till en sport att försöka bräcka sig själv i att framstå som en av de mest tragiska människorna i Sverige. Hon har lyckats med konststycket att bli känd för, inte bara en utan två folksjukdomar. Kort sagt är hon inte bara tjock, hon är dessutom alkoholist. Nu ska jag inte pissa alltför mycket på hennes sjukdomar, det jag vänder mig emot är att hon inte håller sina problem för sig själv, eller åtminstone inte fläker ut sig i media. Och när hon väl får en chans att komma sist i Sveriges pinsammaste musiktävling (schlagerfestivalen), ja då går hon igång i media om att "nu ska det minsann visas hud". Ärligt talat, det är väl ingen (förutom ett par väldigt, väldigt sjuka människor) som vill se hud från Kikki Danielsson? Jag har en känsla av att hon får mer röster på att uppträda innanför ett icke genomskinligt tält.
För att till sist göra min poäng (som kanske inte är helt klar för alla) synlig: Fler personer vet att Kikki gillar att äta falukorv när hon är deprimerad, än räkna upp tre låtar som hon har sjungit.



P.S

Hade jag inte HATAT Mange Schmidt så hade jag citerat hans nya låt "Tala ut". Men nu gör jag ju det, då jag anser han vara en komplett sopa á la svenne-rap utan något som helst flow. Så det går ju inte.
D.S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback