tias/th

Allt jag säger är allvarligt och jag är en mycket speciell journalist (läs: idiot). Här sitter jag och läser ur aftonbladet från 1917 om första världskriget då jag själv var 17 år och låg inne på I14 mot den danska gränsen! Jag är med andra ord 107 år gammal, men ser bara ut som 80! Heja botox! Om jag säger något, så måste jag säga det väääääldigt låååångsamt, med MÅNGA pauser för att få lyssnaren att tro att varenda ord jag säger har vägts på en våg gjord i silver med schweiziskt ursprung. Jag jobbar för TV4 och gillar egentligen inte reklam men de betalar ju så förbannat bra! Allt jag behöver göra är att bo i ett litet gryt 350 dagar om året där jag ägnar mig åt att sy stramaljtavlor och kasta dart. Övriga 15 dagar ägnar jag mig åt journalistik. Jag åker ut till diverse "katastrof-platser" och ser allvarlig ut, talar på ett allvarligt sätt och står med mikrofonen på ett mycket allvarligt sätt. Men vet du? Hela tiden längtar jag efter att få åka hem till mitt gryt där jag lever med Fru Grävling. Ja, fast hon är ju inte min fru så klart, hon är änka. En BMW 525 ägd av Peter Siepen klippte hennes man förra våren när han var ute och samlade ihop kottar. Eftersom jag redan bodde i ett närliggande gryt och Fru Grävling kände sig ensam gjorde vi gemensam sak. Hon lagar fantastiska vårrullar. Vi har några fantastiska grannar också. Miljöpartisten Per Gahrton och UNA-bombaren bor i vårt "hood".  Per är lite tråkig dock, han ägnar mest dagarna åt att försöka få ihop ekvationen <Enbart vindkraft = Genomförbart>. Varje dag gråter han sig till sömns. UNA-bombaren är en hyvens kille dock.
Det var mig TV4 sände när tsunamikatastrofen inträffade. Peppe Eng skojade lite om att det hade varit bättre om jag varit på plats när den inträffade. Då sade jag att det hade varit bättre om han rakade sig lite oftare så han inte såg ut som en röv i ansiktet och att det inte är kriminellt att väga under 100 kilo när man är under 150cm lång. Då tog Peppe upp en häftapparat och slängde åt mitt håll men jag duckade då jag blivit bra på det, då mitt gryt är så förtvivlat kort till tak. Så häftapparaten träffade istället Martin Timell och alla på kontoret började skratta, för det finns ingen, inte ens på TV4-huset som tycker om den mannen. Jag har till och med sytt en stramaljtavla föreställande Martin som jag använder när jag tränar dart.
Nej, nu har jag några dagars jobb kvar med det här hemska polismordet sedan ska jag hem till Fru Grävling, längtar som tusan till mitt gryt.