tias/th

Ibland kan jag längta tillbaka. Tillbaka till när man var liten, en sådär elva-fjorton år någonting, och hela livet var någon sorts bisarr lek där det var svårt att skilja ut vad som var lek och skoj och vad som var allvar. Fanns det överhuvudtaget allvar när man var en sådär tolv, tretton, fjorton år? Tiden gick åt till att spendera absolut så mycket tid som möjligt med kompisarna. Skolan gick som en dans, utan att man någonsin behövde oroa sig för vilket betyg man skulle få.

Man hade en rätt okomplicerad tillvaro där det största orosmomentet var att inte lukta rök när man smög sig hem om man av en händelse hade tjyvrökt i någon skog en sommarlovskväll. Poänglöst javisst, men vi visste väl inte bättre än så heller?

Allt var ett äventyr om det så bara handlade om att smyga runt i skuggorna på stadens torg för att iaktta de stora människorna som samlades utanför det ena av "stadens" två uteställen. Någon gång fick man kanske till och med hälsa på någon tuff 18-åring som var kompis till en väns storebror. Upprymdheten i detta saknade motstycke i våra små händelselösa liv.

Vi byggde en koja. Två dagar av huggande och till slut föll det envisa trädet. Det blev aldrig några plankor av det. Vi förstod inte riktigt vilket projekt det är att faktiskt göra plankor till en koja. Men tanken var god. Inte så vänligt mot skogen kanske. I en hemlig grop hade vi ett par bigpack-burkar fulla med löv som vi skulle torka. "Om man torkar löv så blir det tobak. Sen behöver man bara linda in det i papper så är det riktiga ciggaretter!" Har glömt vems briljanta idé det var. Bigpack-lådorna glömdes bort. Kojan också för den delen.

Vi var ett rätt stabilt gäng. Från sex/sju års ålder. Allt från gemensamma dumma uttryck till kojbyggande till landhockeyspelande på rasterna där vi försökte efterlikna NHL, och låtsades kasta handskarna och slåss. Man fick bara slå i magen och det var nog mer brottning än något annat.

Ständigt testande av gränser och nya saker att upptäcka. Tills jag var femton. Då flyttade jag. Jag trodde det var slutet på mitt liv precis då. Men människan har en lustig förmåga att anpassa sig, och man växer ofta som människa av att bli inkastad till nya saker. Vänner kommer och går, men vissa består. Det om något bidrar till någon slags trygghet. "Det löser sig" - Detta banala uttryck vars sanningshalt alltid är lika hög.

Om tio år kommer man väl tänka tillbaka på studenttiden. "Vilken bekymmersfri tillvaro man hade då". När man sitter där med amorteringar på huset och andra vuxna saker. Då kommer man förmodligen knappt komma ihåg så mycket från tiden man var elva år-någonting. Minnet från när man är "ung" förskjuts ständigt. Precis som om man försvinner bit för bit. Mognad kallar en del det. Piss-ord. Ser ingen anledning till att man skulle vilja bli mer mogen egentligen. Uppenbarligen så har man ju alltid mer kul "förr". Fast tjejerna tyckte alltid att vi var omogna. "Gud, vad omoget!". Då drog man öronen åt sig. Man ville ju inte vara omogen liksom. Ovetandes om att "Gud, vad omoget!" egentligen var en komplimang. Eller åtminstone inte så negativt som de fick det att låta.

Vi är och lever nu, men lika mycket är vi dom som försvann.