tias/th

Min skärm som igår efter min klumpighet hade ett gäng pixlar döda mitt i skärmen tyckte tydligen inte att jag varit ett snällt barn i år. Därför har jag nu två feta horisontella svarta streck över skärmen. Kul. Verkligen roligt.

Jag lyckas med de mest konstiga saker. Min dator har fraktats mellan Lund och Falkenberg, fram och tillbaka till Jordan hur många gånger som helst utan att något någonsin hänt. Men när jag för ett par timmar sen skulle "svinga" en sladd till hörlurarna över skärmen så missade jag. Så nu sitter jag med ett gäng döda pixlar MITT i skärmen.

Knappt irriterande...

Ska snart börja skriva på min kära kandidat-uppsats. Har nästan exakt sju och en halv dag på mig att producera något som med nöd och näppe kan gå igenom och bli godkänt. Lär bli en utmaning, men det sista som lämnar mig är hoppet!

Imorgon är det nyårsafton. Det är festligt för mina föräldrar gifte sig på den dagen för uhm, 26 år sedan tror jag. Det som inte är festligt med nyårsafton är att det är en av årets dagar som alltid brukar bli så grymt upphaussade. Höga förväntningar på en dag som ska bli fantastisk på alla sätt och sen brukar det bli pannkaka av alltihop. I år hoppas jag på ett lugnt och avslappnat nyår utan press.

Nähä, dags att börja göra lite nytta tror jag.


P.S
Hade inte någon bättre titel på detta helt meningslösa inlägg
D.S

Man ska alltid förhålla sig ödmjuk, det är viktigt. Så när jag igår gick och lade mig så drabbades jag av högmod när jag tänkte för mig själv att gå och jobba idag skulle bli åtminstone lite bättre än att skriva på uppsatsen. Lite pest eller kolera-situation alltså. Efter en sömnlös natt med vinterkräksjukan så vet jag bättre, då både uppsatsskrivande och jobb hade varit tusenfalt bättre på alla sätt och vis.

Juldagen gick för övrigt extremt lugnt till i år. Pietah, Djorkan och undertecknad satt och spelade dator som om vi vore 12 igen. Även om vi tillät oss lite njutning i form av starka drycker och annat så var det på det hela taget lugnt och skönt. Sen att man genom att inte gå ut på juldagen spottar alla andra vänner och bekanta här i ansiktet, må väl vara hänt. Jag är något trött på att förklara för alla och envar att en utekväll i Falkenberg är lika spännande som att titta på när färg torkar.

Nu ska jag lägga mig tillrätta och se på någon film. "Fifty inches plasma for the win"...

Det har inte hänt så särdeles mycket de senaste dagarna sen jag kom hem. Jag har jobbat på dagarna och hängt hos Jordan på kvällarna i princip. Det som fått stryka på foten har, som vanligt, varit sömnen. Och uppsatsen.

Nu väntar dock tre härligt lediga dagar och det ska jag nu fira med att hälla upp en stark dryck i ett glas.

Skål!

Tillbaks på västkusten, dagen spenderades med att först gå upp halv sju efter knappa sex timmar sömn eftersom min kära lillebror började röja och väckte mig. Precis när jag somnat om så kommer han in i rummet igen. Han har glömt ta på parfym. Så han ställer sig precis vid mig och sprutar parfym som om han vore en gammal kärring. Resultatet att hälften regnade ner på mitt ansikte. Så det var bara att gå upp.

Sen spenderades resten av tiden hos Jordan. Spelade Wii, kollade på Doktorn kan komma (han har tre kanaler), pratade om mord, hämtade thai-mat, och chillade. Sen gick jag hem för att kunna lägga mig i tid då det imorrn är jobb som gäller.

...att läsa upp nyheter.

Musik skall egentligen alltid avnjutas på högsta volym. Speciellt gamla klassiska Metallica-skivor.

Det får bli min julklapp till korridoren. Låt oss hoppas att den mentalt invalida kinesiskan som bor rakt över korridoren uppskattar min tidiga julklapp till henne.



(Kineser är konstiga)

Terminen lider mot sitt slut och jag beger mig snart hemåt, rättare sagt imorgon.

Och det var väl ungefär det jag hade att säga. Nu måste jag städa febrilt så att min kära mor inte får en hjärtattack imorgon när hon kommer och hämtar mig.

Frågan är om det blir något Roskildebesök i sommar. Finns givetvis anledningar till att både åka ner dit och att inte göra det. En sak är säker: Rage Against The Machine är i europa vid tidpunkten. Och om de blir klara för Roskilde. Då köper jag en biljett direkt. Hoppas hoppas!

Har senaste veckan eller så kollat på The Office. Eftersom alla jag känner säger att den amerikanska versionen suger i jämförelse med den brittiska har jag varit rationell och tittat på den amerikanska. På så sätt kommer jag inte bli besviken när jag sen ser den brittiska, utan tvärtom överväldig av hur bra den är. Och om den inte är bättre så kommer jag klippa banden med en handfull av mina vänner.

Jag tycker i alla händelser The Office är en grymt rolig serie. Men så är jag också en sucker för Steve Carrell och de filmer som han brukar medverka i (oftast Will Ferrell-filmer). Förutom Evan Almighty förstås som Herr D rekommenderade "på skoj". De två timmarna av mitt liv var miserabla, och ja jag vet.. Jag borde vara konsekvent och klippa banden till det känslokalla aset, men jag förlåter honom i trygg förvissning om att en dag hämnas. Och hämnas gruvligt.

Reject a woman and she will never let it go. One of the many defects of their kind. Also: weak arms.
Dwight i The Office (US)


P.S
Kom precis på att jag redan hämnats för den lilla episoden med Evan Almighty. Beställde nämligen en mormon-bibel till Herr D.
D.S

Jag har en vän som bor i Nyköping. Vi brukar ha lite skämtsamma trashtalks. "Öst mot väst" á la gangstah-niggah-style. Men nu har jag äntligen hittat (nåväl, jag fick länken skickad på MSN) mitt trumfkort att slänga in i framtida diskussioner.

Sitter för tilfället och väntar på att min min fläskfilé med getost och soltorkade tomater (ett klassiskt recept lånat från Chefskocken på C1, Herr D) ska bli färdig i ugnen.
I övrigt har inte mycket hänt, vaknade utan att vara bakis faktiskt. Kakfrossan var mycket trevlig igår, även om det kan tyckas dumt att jag ätit precis innan. Vinet slank dock lätt ned.

Nähä, ut i köket igen.

Det finns stunder då det inte tjänar till att gömma sina tankar bakom ständiga utbrott av sarkasmer. Då det enda som räknas är vad du verkligen känner och tycker. "Stunder av tragiska utfall av patetiska känsloutbrott". Fan. En sarkasm. Jag som inte tänkt ha en enda av dem i detta inlägg. Antar att jag inte kan skriva eller ens tänka utan att använda mig av den förklädnaden.

Jag har aldrig varit "normal".

Jag har alltid varit förbannat duktig på att spela charader.


Normal? Jag är fullt normal fysiskt. Och psykiskt också - enligt mig själv i alla händelser. Men min uppfostran var inte normal. Jag gjorde inte som alla andra barn, därför var jag inte normal när jag var liten. Inte nu heller. Har du en gång kommit in i de onormalas fålla, kommer du aldrig ut.

Aldrig.

Som ett ärr från en operation är du alltid påmind om att du inte var som alla andra.

Alltid.

Över detta är jag inte bitter. Inte alls. Jag är helt säker på att jag blivit en ganska bra människa av min uppfostran. Bättre än många andra i alla fall. Men faktum kvarstår. Aldrig som alla andra. Alltid.

Det jag är less på är spelet. Att hålla uppe inte en fasad, utan två. På - av. Av - på.

En hedning är jag, och en hedning förblir jag. Enligt somliga åtminstone.

Jag var inte beredd att betala priset för att fortsätta stöpas i den form som förberetts åt mig, jag valde att ställa mig utanför stöpandet. Jag har inte betalat priset ännu, inte på riktigt åtminstone. För de som stöpte formen är inte till fullo säkra på om jag gjort det val jag gjorde för en lång tid sen. Och vem kan döma någon som man inte vet tagit ställning?

Jag skiter i vad folk tycker, så länge de tycker jag verkar normal. Ett falskt påstående givetvis. Ty om jag innerligt struntat i vad folk tycker hade jag inte heller brytt mig om huruvida jag verkat normal. Men det är detta påstående jag lever efter.

Om de som en gång för länge sedan ville få mig att utvecklas till någon jag inte är, om de har rätt så är det illa ute för mig. Jag vet inte om de har rätt. De vet inte heller, men de tror de har rätt åtminstone. Tro är inte något att förkasta. Tro kan få den mest svaga att finna krafter. Tro kan också utöva ett ohyggligt tryck på människor. På mig.

Jag vet inte, och jag tror inte. Jag förkastar inte de som tror. De som tror förkastar dock mig.


Någon gång är det tid för att verkligen välja sida. Att avsluta skådespelet. Att bli den man är. Det går inte att behaga alla. Till slut blir det för jobbigt. Snart är det dags tror jag. Att bli den man är. Eller snarare - att vara den man är.


You labeled me
I'll label you
So i dub thee unforgiven

Var nere en snabbis på stan nyss. Lyckades undkomma en poliskontroll av cykellysen, men det var sinnessjukt nära och en grym tur att jag lyckades hoppa av cykeln i tid samtidigt som poliserna höll på att trakassera oskyldiga offer för ett orättvist system.

Ojdå, vilka starka ord, kanske du tänker nu. "Låter som taget ur en kongress med Vänsterpartiet".

Och ja, kanske det, men det är förbanne mig sant också.


Vårat polisväsende är en av de mest skrattretande statliga verksamheter vi har i detta land. När nyåret nalkas och man inte lyckats komma upp i lika många uppklarade brott som föregående år (och därmed riskera nedskärningar i den "fina" poliskåren), ja då tar man till samma knep. År efter år.

Man går ut på kvällen och bötfäller ungdomar för att de inte har cykellampor. GOOD FUCKING THINKING COPS.
Att gå ut och sätta dit femhundra ungdomar för att de inte har cykellampor, istället för att försöka använda sina små, små, små hjärnor till att åtminstone försöka lösa allvarliga brott. Man måste ju vara helt j*vla retarderad om man tycker att brist på cykellampor är något att prioritera i ett land när våldsbrott efter våldsbrott rapporteras hela tiden.

Nåväl, nu har jag klagat färdigt för idag. Auf wiedersehen.

Har spenderat kvällen i huset mittemot, i Davids korridor. Käkade tacos, kollade på Goodfellas med kanadensaren och bevittnade något så ovanligt som ett vattenkrig. En öl avnjöts också efter maten, men i övrigt grymt lugnt. Grymt skönt. Och väldigt trevligt. Nu ska jag titta färdigt på ett avsnitt av den fantastiska serien Winds of War som jag lyckats få hem. Sen blir det bädden.

Alltså, såg ni Idol igår? Det var ju typ bara helt SJUKT att Marie PIcaSSo vann! Jag satt givetvis bänkad med mina tjejkompisar och typ bara GRÄT när AmaNda inte VANN. Bara fööör tragiskt.


Nej, jag satt alltså inte och kollade på Idol - detta program som är ungefär lika underhållande som att se en stumfilm med förbundna ögon. Istället var jag och såg min ungdoms favoritband Kent på Olympen här i Lund.
Jag ska inte säga att det varit bättre att stanna hemma, för det hade varit att ljuga. Men det var ingen kanon-konsert, så mycket kan jag säga.

Det var givetvis en majoritet av låtar från det nya albumet, som inte imponerar. Lägg därtill att man på något sett verkligen kan se att bandet INTE är 25 år gamla. När de väl körde gamla låtar, ja då hade man gjort om låtarna till näst intill oigenkännelighet. I musikavseende är jag extremt konservativ. Ska du spela en låt live så ska den banne mig också låta som på skiva, såvida du inte kan lyckas med konststycket att verkligen göra låten bättre i en specialgjord liveversion. Kent är alltså inte tillräckligt bra för att kunna lyckas med detta.

Sen måste jag givetvis nämna två saker om folket som var där. Det är rätt intressant att se att nya årskullar av trasiga fjortonåringar som så gärna vill bekänna sig till "alternativ livsstil" och övriga fjanterier (som har sitt ursprung i att deras föräldrar skilt sig, och att "ingen förstår dem") såsom att de hävdar sig vara "indie-poppare". Framförallt är det intressant att se att varje ny årskull "upptäcker" bandet Kent. Små äckliga fjortonåringar med konstiga luggar och glasögon med tjocka bågar, och är du tjej så TÄNK för guds skull INTE ens tanken på att ha långt hår! Men jag antar att de små liven så småningom växer upp och blir förståndiga vuxna som inser att de faktiskt inte är ensamma om tanken att ta livet av sig för att livet är helt åt helvete på alla fronter.

Vilket osökt får mig in på den andra "saken" om folket som attenderade Kent-konserten igår. Jag har sett detta band tre eller fyra gånger tidigare. ALDRIG har det varit så många medelålders människor. Givetvis vet jag inte om det kan vara Lund som stad, som är orsaken till denna massiva invasion av gamla människor. Det jag vet är att jag tycker väldigt synd om dessa människor. De är i runt fyrtioårsåldern och de kissar nästan ner sig av glädje så fort de hör talas om att ett "band" kommer till staden och ska "spela live". Förmodligen är deras liv såpass miserabla att en "Konsert" kan göra skillnaden mellan att åter uppleva en dyngrak jul med släkten, eller att äntligen göra slag i saken och knyta den där lockande snaran och gå ner i källaren.
Jag är säker på att det är därför de hänger på konserter såsom den igår. Gamlingarna står och gungar i vad de tror är en takt till musiken, ständigt leende - "Titta! En rökmaskin Göran! Jag har sååå trevligt".

Och det är nu dilemmat i denna lilla text kommer. Vilken av grupperna bör prioriteras vid biljettsläpp? De små trasiga liven som på fullt allvar tror att Kent representerar allt vad "Indie" innebär? Eller de självmordsbenägna fyrtioåringarna. Hur mycket jag än föraktar den första gruppen så måste jag nog ändå säga de små trasiga liven. Varför? Därför att om fyrtioåringarna tar livet av sig i större utsträckning kommer vi också få fler och fler av trasiga små liv med klänningar med konstiga mönster, glasögon med obscent tjocka svarta bågar och lustiga luggar.


P.S
Konserten var alltså inte den bästa jag sett. Den får knappt godkänt och det är inte för att bandet spelade upp sig på slutet, utan mest för att det var kanonkul att träffa lite gamla kompisar i samband med konserten.
D.S

(arneanka.com)

Detta ska enligt aftonbladet vara den stora romantiska nyheten i kändisvärlden. Låt oss hoppas att Pauls lilla simmare inte simmar så bra längre.



(Aftonbladets/APs foto)

Folk frågar mig ofta vad jag pluggar. Jag hatar den frågan. Mest för att jag vet att det inte räcker med att säga det jag pluggar. Om jag säger att jag läser till en examen som Politices Magister, så vet ytterst få vad det är. Säger jag statsvetenskap (som ju är en del i examen) så tror folk att jag vill bli en politiker. Därför brukar jag ibland ljuga och säga ekonomi, för det fattar de flesta vad det är - även om det finns hur många olika inriktningar som helst inom ekonomi och även fast jag bara kommer läsa en eller max två terminer inom det ämnet.

Om jag svarat Pol. Mag-examen och sedan förklarat vad det innebär så kommer alltid nästa fråga (som är högst berättigad för övrigt).
-Jaha, och vad får man för jobb efter det då?

Varje gång detta utspelar sig så gråter jag inombords. Jag börjar svettas, tittar inte den som frågat i ögonen och mumlar lite om att det går att få massa olika jobb, men att det är svårt att precisera. Blablabla. Det jag vill jobba med handlar dock om Offentlig Förvaltning. Hur tråkigt det än må låta så är jag intresserad av detta. Dessutom kan de minsann behöva lite "riktig" input, för all erfarenhet jag har haft med olika förvaltningar har varit katastrofal.

Det som dock känns lite skönt för tillfället är att jag såg på fyrans debattprogram. Där framkom det att det i Sverige finns över 450 offentliga statliga förvaltningar. Så det vore väl själva f*n om man inte kan få sig ett hyfsat jobb så småningom. Dessutom så kan man ju lägga till alla kommunala förvaltningar till det antalet.

Vad jag försöker göra med detta inlägg är väl att lura mig själv till att jobba upp en motivation till att skriva på min uppsats. Tyvärr lär väl det bli lika fruktlöst som allt annat jag försökt med.

Duschade innan idag och tittade snabbt på flaskan med "Dove showercream" som jag ämnade tvaga min kropp med. Det brukar nämligen vara rätt roligt att se vad de kallar sina syntetiska dofter. Exemplaret jag höll i min hand utlovade en "doft av solmogna hallon och mandelolja".

Själv tyckte jag det luktade ungefär likadant som Blåvitts motsvarighet, men vad vet jag.

Jag har alltid hävdat att det inte går att lyssna på techno. Nu har jag dessutom medicinska bevis på att man inte ska göra det.

Om jag skriver den där boken jag yrade om innan så ska jag ha ett riktigt pretentiöst namn på projektet. Titeln skall drypa av ångest, storhetsvansinne och fejkad självkänsla. Ungefär som varje krönika av Skugge med andra ord. Om det var nån som missade hennes framträdande hos Luuk rekommenderar jag varmt att kika på någon repris. Jag och min mor upptäckte att hon faktiskt har början till horn i sin panna. Nej - inget skämt - det går att se!

Mina funderingar på titlar har hittills inte gått så bra.

"Platon och Jag" (Viktigt med det stora J:et i jag...)
"Om en tid som försvann" (Känns mjäkig.)
"Universum, lyckan och Jag"
"Doften av kamomill en mild sommarkväll i Juli från min hammock"
"Att dräpa en mördare"
"Ur funktion"

Ja, som ni alla förstår så har jag redan gett upp mitt bok-projekt. Men det var rätt trevligt att leka författare i fantasin i en timme eller så. Nu ska jag lägga mig, för imorgon så ska jag faktiskt skriva på min uppsats. Även om det inte är lika kul som att skriva böcker, det är jag rätt säker på.

Idag har jag varit rätt förlamad i hjärnan. Men en tanke kom in i mitt huvud nyss. Först såg jag Linda Skugge i Luuks misslyckade videoprogram, och sen har jag tittat på det lika misslyckade försöket att filmatisera böckerna om Van Veeteren. Det var då det slog mig. Både attackflatan och den mörkröstade deckarförfattaren har ju något gemensamt. De kan inte skriva bra saker, men har ändå blivit berömda för sitt skrivande.

Så man skulle kanske ta och börja skriva på en bok, förlora kontakten med verkligheten och bli riktigt äckligt pretentiös.

Tål att tänkas på.

Den som kom upp med idén (och kanske framförallt den som såg till att idén förverkligades) till serien som heter "Andra avenyn" borde skjutas, kölhalas och halshuggas. Personerna i fråga kan själv välja i vilken ordning.